susannas

När det känns som om kroppen slutar fungera.

Jag satte i min första p-stav och efter 2 månaders av ständig menstruation valde jag att ta ut p-staven igen för att avvakta ett tag för att sedan prova igen, vilket jag gjorde. Och 2015 började min "resa" med ständiga läkarbesök och besök på akutmottagningar. Med p-stav nummer 2 var jag blödningsfri i 2år, den fungerade jätte bra men när menstruationen började igen började jag få enorma mens smärtor, mina två första dagar utav menstruationen var jag sängliggande. Det knöt sig i magen, strålade ner i ben samt rygg och benen vek sig av smärta. Hade även vid flertal tillfällen svimmat på b.la toaletter. Då jag vet att mamma har samma problem och har för mig att min moster också har det så... så tänkte jag inte mer på det, kanske låg det i släkten var min tanke. Efter några månader gick det över till mer daglig smärta och inte enbart i samband med menstruation och jag kontaktade då vårdcentralen. Dom tog prover på mig och dom visade inget med avvikelse och några veckor senare åkte jag dit igen. Vid detta besök hade fler symtom uppkommit så som svullen mage, ostabil avföring och jag kände mig alltid kissnödig, om jag så precis dragit upp byxorna efter ett toalett besök. Dom tog ytterligare prover plus urinvägsinfektions prov, får då svar att proverna som tagits sist såg i princip likadana ut, inget med avvikelse. Däremot hade jag urinvägsinfektion och fick utskrivet penicillin mot detta som jag tog utan att jag egentligen själv kände någon förändring. Efter någon vecka var jag där igen, på vårdcentralen. Samma prover utan avvikelse men fortfarande UVI (urinvägsinfektion), denna gången trodde dom att det hade satt sig på mina njurar och därav smärtorna jag hade oh fick en ny penicillin kur att gå på. Jag fick utskrivet 4 kurer på penicillin men bara 2 av dom visade sig att jag faktiskt hade UVI, dom två sista gångerna visade provsvaren negativt. En månad senare blev det ännu ett besök på vårdcentralen, en ny läkare som sa att jag måste ändra min kost. Även detta utan större resultat från mitt håll. Efter det blev det några besök till och där emellan även 2 besök på akuten, minns att ena gången satt Robin där med mig i 6 timmar för att sedan bli skickad till akutmottagningens gynekolog som vi sedan fick vänta på i 8 timmar. Hon hittade en cysta och hon skickade en remiss till en gynekolog på Kvinnokliniken. Där konstaterade man att cystan var ofarlig, en sådan som oftast försvinner av sig självt men återbesök bokades in för att dubbelkolla så den inte växer vilket den inte gjorde. Åter igen blev det någon vecka senare besök på vårdcentralen där jag får en inhyrd läkare som jag finner bättre än de tidigare jag då har fått träffa, äntligen känner jag. Han lyssnar noga på vad jag har att säga om mina symptom, hur jag mår och hur min vardag såg ut och han tycker att vi ska starta en utredning där vi utesluter eftersom många sjukdomar har liknande eller t.om samma symptom. Då har det gått ungefär ett år. Han vill börja med att utreda mig för Endometrios och skickar mig till Kvinnokliniken för ultraljud där dom inte hittar något, jag var på röntgen där allt såg bra ut, jag gjorde en koloskopi och även där såg allt normalt ut sen var jag på en ultraljudsundersökning till där det såg normalt ut. Denna läkare var bara inhyrd och jag blev överskriven till Kvinnokliniken. Då min mamma haft/har Endometrios som hittades efter 6års utredning genom en titthålsoperation så önskade jag om en sådan, denna ville dom inte ge mig då det alltid är en risk att bli sövd men jag önskade den ändå men blev nekad. Någonstans där tappade jag mitt hopp om att kunna må bra igen, att kunna leva ett normalt liv för vid denna tidpunkt vågade jag knappt göra något som att åka iväg någonstans då rädslan för att svimma var stor. Jag vågade inte ens köra ner till Willys ensam för att jag var rädd för att svimma i butiken helt ensam. Detta började ta över mitt liv och ta över makten över min egen kropp. Det kändes bokstavligen talat som om min egen kropp gav upp mig, svek mig och jag grät mig till sömns så många nätter att jag inte idag ens kan minnas när jag inte gjorde det. Efter ungefär 6 månader så fick jag tips om en läkare och gynekolog som skulle vara jätte duktig inom sitt yrke samt inom Endometrios, denna läkare är idag 87år gammal men driver ännu sin egna klinik och jag fick känna hopp igen. Fick tid hos henne ganska omgående och hon tyckte att mina symptom lät precis som Endometrios och skickade direkt en remiss till Helsingborg för en titthålsoperation. Denna väntar jag ännu på, med hopp om att dom ska ta mig an. För oavsett, har jag inte Endometrios så är det skönt att veta det. Vetskapen är viktig för mig för att sedan kunnat utgå ifrån det beskedet man får. Är det inte Endometrios så fortsätter utredningen med annat alternativ... Ringde i veckan en läkare på den nya vårdcentralen jag nu är skriven på då jag hade frågor om en sak och han såg då min resa hitintills och skulle meddela en sjuksköterska att vi nu ska dra igång ännu en utredning med min mage så här står jag nu, 3 år senare med nytt hopp återigen. 

När jag sitter här och skriver detta så är det med blandade känslor, jag känner mig ledsen men samtidigt starkare nu än då. Jag har blivit tvungen att försöka leva på med mitt liv ändå. Insett att ingenting blir bättre av att tycka synd om mig själv och sitta och må dåligt utan försöka göra det bästa utav situationen. Jag försöker att utsätta mig själv för saker som att åka och handla, fixa mina naglar och gå på offentliga toaletter. Jag tycker det är enormt jobbigt att åka bort fortfarande dels för att jag är rädd för att svimma trots det inte hänt på snart 2år men även för att jag ena dagen kan vara hård i magen (vilket jag föredrar) men även kan vara lös i magen och detta tycker jag är jätte jobbigt verkligen. Jag går på tillfället på p-piller för att skjuta upp min mens i den mån som går, för mina menssmärtor är fortfarande jätte kraftiga. Jag ska nu lägga om min kost och försöka tänka mer på vad jag äter och göra det bästa utav situationen tills jag vet mer vad som är fel. Jag har även bytt ut nästan alla produkter till laktosfria produkter. Har ni några tips på bra mat som är milt för magen och IBS/Endometrios snäll så kommentera dom gärna!  

Helgen & ny vecka!

Alltså vilken helg jag haft! Började lördagen med att mitt alarm ringde 06:00, körde sedan till Hässleholm för en kartläsarkurs och utbildning inom LABC. Väldigt bra kurs men den var ganska lång, hela 8 timmar haha... Jag var jätte trött efter denna kursen och fick en jätte jobbig huvudvärk på vägen hem. På söndagen ringde alarmet 07:00, satte mig i bilen och körde till Älmhult för en co-driverkurs. Alltså denna kursen var så rolig! Han som skriver alla noter för rally tävlingar i Skåne höll denna kurs så det var lite extra roligt :-) Min pappa körde rally för många år sedan med min faster som kartläsare men båda två valde att lägga ner efter att deras vänner omkom under en tävling tyvärr. Men nu är pappa redo igen och jag hänger på förväntansfullt! 

Alla intyg och licenser klara, nu ska jag bara åka och visa upp dom för motor klubben jag är medlem i. Tänkte försöka hinna med det i veckan.

Måndag idag och jag har ju en blandad förtjusning för måndagar, samtidigt som jag önskar att helgen hade fler dagar så kan jag inte låta bli att nästan se fram emot veckan som väntar. Var hemma från jobb runt 16:00 idag och slängde mig nästan direkt i soffan med Kira och Nala, våran lägenhet är ganska varm nu och tv rummet är det svalaste så det blir att man hamnar där haha. Var nästan precis ute med Kira på en långrunda, blir sena långrundor nu imed det är så varmt på dagarna så då får man passa på när det blivit lite svalare. Nu ska vi bädda ner oss i sängen och sägga igång något på Netflix. God natt <3. 

Ny fräsch start!

Jag kände lite saknad av att sitta och knappa på datorn, att ständigt försöka få till bra bilder till inlägg mm. Det ligger en viss charm i att skriva ett inlägg för att sedan publicera det, det måste jag erkänna! Varför startar jag upp denna gamla bloggen igen? Egentligen vet jag inte heller det men mycket har förändrats sedan sist jag bloggade och jag vill se vad det kan bli, antingen blir det en bra och givande blogg eller så blir den värdelös och tråkig. Jag kommer inte driva denna blogg för att försöka få mitt liv att verka perfekt, snarare tvärtom. Jag kommer dela med mig utav mitt liv, för mitt liv är inte perfekt. Jag är garanterat inte den första som driver liknande blogg och jag hoppas att jag inte heller blir den sista. I min blogg kommer jag dela med mig utav mitt liv, mina bra dagar och likaså mina mindre bra dagar. 

Vem är jag då? Susanna heter jag, 22år gammal och är uppväxt i Malmö. Bor idag som sambo med min pojkvän Robin, min katt Nala och vår hund Kira. Kira är en Amstaff på snart 8 månader. När jag skrev att mitt liv inte är perfekt så syftade jag på min utredning då jag idag och sedan ett år tillbaka utreds för en kronisk sjukdom som heter Endometrios. Läkaren jag träffade ville göra uteslutningsmetoden och jag tar hemskt gärna emot all hjälp efter 3 års buk smärtor. Utöver den så misstänks även IBS samt stressmage, vi får se var denna "resa" kommer ta mig. Samtidigt som jag tidigare velat dela med mig utav den så har jag även känt att det är privat men under detta år som gått så har jag blivit mer öppen med det och jag har inte lika svårt för att prata om det som för mig är enormt jobbigt, så jag kommer att dela med mig utav den resan här nu. Jag har även en stort bil intresse som ligger mig varmt om hjärtat, jag äger en bmw e46 touring som är min vardagsbil på sommaren och sedan har jag även en bmw e30 som jag bygger på, det är mitt lilla projekt. Har ni några frågor så det utmärkt att ställa dom i kommentarerna likaså om det är något som ni skulle vilja se mer utav. Jag har 3 kategorier nu. En som heter Vardag - det är mina vardags inlägg. Den andra heter Kira - där hittar ni allt med Kira som enbart är om henne så som träning, tips mm och den tredje heter Recept - där delar jag med mig utav goda recept! Välkommen till mitt liv :-)

Upp